6. apr, 2017

Jävla självförtroende

Igår red jag för Johan för första gången på alldeles för länge - vi var rörande överens om det tillåmed. En period i vinter har det gått så sjukt jävla bra och då blir ju kontrasten mot senaste två eller kanske tre veckorna desto större. Adde har alltså inte töltat så jag har trott att jag förstört honom för all framtid ungefär. Att gå från typ ökad tölt (eller mellantempo kanske iallafall) till att inte lyckas berätta för hästen att det är gångarten tölt som gäller är inte direkt jävligt kul. Jag pratade med Linda innan kursen så hon är snäll och hjälper mig ett tag till, det har hon aldrig sagt att hon inte vill men jag har inte haft inkomst på några månader så jag har inte kunnat unna oss det. 

 Det ungefär första som händer på lektionen är ju att jag blir av med stigbyglarna... Säger inte att det är fel för det är precis helt rätt, men jag är ju en fegis så rädslan satt på axeln hela passet och sa elaka saker. Johan hjälpte mig så jag helt plötsligt kunde skritta på en volt igen och när det var hyfsat stabilt skulle det då töltas. Jag har valt Johan som tränare för att han är helt outstanding när det gäller att förmedla kunskap, han rider SÅ JÄVLA BRA och sist men inte minst - han är sträng och skriker när jag inte gör som det är tänkt. Jag måste nämligen ha en tränare som håller mig kort.

 Tölt. Jamen guuud så roligt att göra det inför massa människor samt en tränare jag verkligen ser upp till... Och vi töltade svajigt som fan i början, serpentiner på rakt spår typ... Det i kombination med rädslan och skammen över att känna sig sämst i världen gjorde att skitjag började grina. 43 år gammal tant sitter på världens duktigaste häst och bölar, jomen nu känner jag mig riktigt stolt. Eller om det egentligen var alla spänningar som släppte, vet inte, men det gjorde ju inte direkt att jag slutade skämmas. Men jag fullföljde passet, Linda kommmer och hjälper Addepojken tillbaka till sitt stabila jag och Johan kommer tillbaka om tre veckor och det kan fan bara bli bättre nu!