29. aug, 2014

29 augusti 2013

Ja, idag är det ett år sen Ylva konstaterade att Geysir har spatt. Jag kommer ihåg hur det kändes som nån slog undan benen på mej, fy fan så fruktansvärt. Kunde inte stå själv, hängde på Geysir och bara grät, precis som nu när jag liksom återupplever den dagen. Jag kunde inte säga det högt, messade Malin för jag kunde bara inte ta det ordet i munnen. 

Nu har vi kämpat ett år och jag vet fortfarande inte hur det kommer att gå. Han är på jättebra humör så jag hoppas och hoppas. Nu är det promenader som gäller, en halvtimme om dan. Var och kollade kursen för Peter idag och alla är så snälla och frågar hur det går för oss. Jävlar vad bra det gick för oss när vi tränade för honom ❤

Men nu ska jag försöka rycka upp mej, det sista G behöver är en grin-matte.