Äntligen blir det ljust

Jag trivs med mitt liv. Allt är absolut inte på topp hela tiden men svackorna blir grundare och kommer alltmer sällan. Kommer kanske behöva fortsätta med medicinen väldigt länge men jag har blivit bättre på att ta en dag i taget och inte oroa mig så mycket. 

Det går bra på jobbet, jag är bra på det jag gör, de flesta gillar det jag gör. Vissa har svårt för mig men de personerna är inget jag lägger energi på. Jag har tre kurser kvar till att bli behörig lärare, det kommer bli sjukt tufft, men jag kan och jag vill och jag ska!

Det är så fruktansvärt roligt att rida, det jag oroat mig för tidigare är borta, jag och Addepojken fräser runt i Högbo och lär oss lita på varandra. 

Berit och Sid mår bra, vi tar hand om varandra. Berit har blivit tillgiven på ett sätt hon inte varit tidigare. Hon har haft det riktigt tufft när jag var inne i jävla depressionen men nu mår vi bra hela familjen, jag, Adde, Berit och Sidde. Två killar och två tjejer.

 

Jag mår nästan helt bra nu och det är så fruktansvärt skönt

Söker hjälp

Den här gången ska jag verkligen fullfölja, har varit nära att söka hjälp flera gånger men aldrig riktigt fullföljt. Har till och med vågat berätta för några utvalda hur jävla dåligt jag faktiskt mår, eller nästan iallafall typ. Skuldkänslorna är enorma, när man ställer upp sig som levande donator blir man tvingad på massor med kuratorbesök men när man inte längre kan donera finns ingen hjälp överhuvudtaget att få, då stängs alla dörrar och man är helt ensam med jävligt tunga tankar. Och det kan jag lova - att är det nån gång under en utredning man behöver hjälp är det när det skiter sig.

Man vänjer sig

Jag och barnen börjar ha landat nu. Vi trivs, tror och hoppas att de funnit sig tillrätta här, Sidde pratar igen - högt och mycket. Berit är liksom glad på sitt härliga Berit-vis. Önskar Tommy inte sagt upp kontakten med dem, måste sluta gräva ner mig i det, absolut ingenting jag kan göra åt det. Men vi har det bra, vi myser, leker och är på balkongen. Ska bli jättebra med vår och sommar sen så jag kan göra iordning därute. Hoppas vi får åka till Birgitta med så de kan få lortiga sommartassar.

 

Det finns ingen video

Men vafan

Ska det vara så jävla omöjligt för mig att vara glad? Eller, jag nöjer mej med att slippa bli så ledsen att det gör ont. Få slippa grina mer. Vågar inte berätta för nån för vad ska jag säga? Hej, jag sitter hemma och håller på att grina ihjäl mej, själv då? Borde det inte gå över? För om jag går till läkare kommer jag ändå inte kunna förmå mig att berätta. Därför jag skriver här kanske, så att någon råkar se och räddar mig

Högre lägstanivå?

Blir jobbigare när jag varit och träffat Tommy. Det är så fruktansvärt att han är så himla sjuk, kan han inte bara få en ny njure? Det är jobbigt som själva helvete att vara så himla orolig både för hans framtid och för min. Men rent ekonomiskt borde han ha ett gäng år på det torra även om han måste fortsätta vara sjukskriven. Men samtidigt kan jag ju inte fortsätta leva i ett låssasförhållande? Eller borde jag ha gjort det? Fast det blev ju ohållbart och kanske det här är vad han vill med? Önskar jag kunde sluta grubbla och bara gå vidare med mitt, men jag funkar ju inte så.

Trodde ångesten förra veckan berodde på att jag råkade tippa i mej en ocean alkohol, men nu känns det typ nästan lika illa. Fast det är säkert jättenyttigt att dricka te och körabilglögg istället för rödvin om än inte lika gott Rodnar

Jaja, är väl bara att hoppas jag nångång får resa mig igen

Vänder det?

Kan det vara att jag faktiskt varit på botten? Är fruktansvärt ledsen idag med men det känns lite annorlunda. Sorgen blir sannolikt min följeslagare länge länge, men om den kan låta mig vara lite ibland känns det ändå rätt okej. 

Jag blev till och med sugen att rida idag, så jag vågar hoppas lite stillsamt att det kanske vänt. Katterna är glada idag också, Sidde tjatar att få gå ut på sitt högmälda sätt, gobiten. Berit är fantastisk, purrar och pussas och höll på att gå omkull när jag borstade henne igår.

Har även fått så mycket beröm av Rosie om min VFU på utvecklingssamtalet idag att jag nästan blev blyg. Förra veckan hade jag inte kunnat bli glad över det så någonting är absolut annorlunda idag.

Diamant

Skilt mig, köpt lägenhet. Nu är det jag som ensam ska se till Berit, Sid och Adde. Hade jag inte haft dem är det mycket tveksamt om jag skulle kliva upp och släpa mig till jobbet varje dag. Är så trött och ledsen. Hela tiden. Rädd att syrran tycker jag är lat som inte gör min andel av jobb i stallet, men jag orkar verkligen inte. Jag orkar knappt liksom duscha. Mår illa. Har huvudvärk. En jävulsk sorg jag knappt vågar ta i. Har vågat berätta lite för Emma, hon säger att det kommer lätta. Men när??? 

 

Hoppas kunna läsa detta inom en snar framtid och inte alls känna likadant. Men jag kanske har slagit i botten nu?